Sunday, May 1, 2011
Vaknätter
Nu menar jag inte att låta sådär jobbig och skryta med att jag har haft perfekta bebisar som sovit natten igenom, men tänk, uppe och vankat mitt i natten med mina barn har jag aldrig varit. Jag kan nog räkna på ena handens fingrar de nätter vi har varit vakna i flera timmar, jag och min make, med våra barn. Och vi har tre! Jag har väldigt svårt för att ta mig upp mit i natten. Jag tror jag har bloggat om det förrut, hur jag hellre sover kvar bland barnens kisspölar, eller sömndrucket övertalar mina barn att själva hämta sitt vatten om de är törstiga, än att släpa mig upp. Jag orkar bara inte. Vad har jag då gjort med mina bebisar? De har sovit hos mig och de har ammat. Nätterna igenom har jag varit deras livs levande napp. De har sovit och jag har sovit. Helt underbart. De har varit nöjda och jag har varit nöjd. Inget lyftande upp och i vagga/korg/spjälsäng, inga flaskor med välling som ska värmas, inget tjafs med maken om vem som ska upp och vandra. Varför tänker jag på det här nu då? Jag läser ju en massa kändisbloggar av nyblivna mammor!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Jag har inte heller gått runt på nätterna, har haft dem hos mig i sängen och precis som du ammat halvsovandes. Det gånger som de har varit sjuka, vilket inte är många då har man naturligtvis vankat runt eller sovit grymnt oroligt och vaknat för minsta lilla hostning. Att jag skulle gå upp och sätta mig tillrätta i någon amningsfåtölj eller dylikt hade aldrig funkat, var på tok för trött för det + att jag värdesatte min sömn mer för att vara en fungerande människa på dagen.
Men alla är vi ju olika...
Jag har också haft turen att fått ett barn som sovit varenda natt. Jag ammade bara tills han var knappt fyra månader tyvärr för jag fick gallsten, var gul som en kantarell och fick opereras så jag inte kunde fortsätta amma. Sen blev det flaska men han har aldrig ätit välling på natten. Huu, vad jobbigt att värma välling mitt i natten. Jag skulle nog inte fixa det. Fast de som måste gör väl det antar jag.
Mitt inlägg var absolut inte menat som någon kritik mot någon, bara ett konstaterande att just jag aldrig skulle orka. Som Ebba skriver att inatt sov vi tva minuter och imorse satt jag i TV-soffan klockan 7. Jag hade dött! Jag går inte upp ur sängen på natten. Bland det värsta jag vet med att vara gravid är att man måste springa på toaletten mitt i natten på slutet. Åh vad jag hatade det! Att må illa och spy de första tre månaderna var ingenting i jämförelse.
Man får göra det lätt för sig om man kan. Jag tror att många har ideer och föreställningar om att barn ska sova i egen säng och allt det där. Då blir det jobbigt. Som sagt, ingen kritik!
Post a Comment