Nappavvänjning(!)

När vår minsta fyllde tre, för en vecka sedan, skulle hon sluta använda sin napp. Det har vi pratat om hur länge som helst. När hon skulle lägga sig på kvällen på sin födelsedag var hon så ledsen och arg för att hon inte fick sin napp. Jag försökte i en kvart in i det längsta vara pedagogisk och trösta och resonera, till slut satte storebror ner foten! Jag fick mig en rejäl utskällning helt enkelt. Jag fick bland annat veta vilken hemsk mamma jag var som lät hans lillasyster ligga där och skrika efter nappen, när det var hennes födelsedag och allt! Då ska man vara glad, inte ledsen och ligga och gråta. Hon skulle minsann ha sin napp tillbaka och jag skulle sluta med min attityd! (Hrm, var kommer den kommentaren ifrån tro)? Han var så trött på allt skrik och tjat och han ville minsann sova, inte ligga och lyssna på en massa gråt. Nu skulle lillasyster ha sin napp, basta! Okej...jag lommade snopet iväg och hämtade en napp och sedan somnade de så sött båda två. Kvar satt jag i sängen med lång näsa och undrade vem som var förälder egentligen? Nappen får vi väl sluta med nästa födelsedag då.

Ni som har mig som Ansiktsbokvän har redan läst historien en gång, men jag tyckte att den tålde att upprepas.